Författare: Olle Bännmark
Det första projektet under rubriken beskrivs här inledningsvis nämligen GENUAARBETENA.
Under tiden (40-50- talet) som berg- och sprängtekniken inom dess flesta områden genomgick en synnerligen stark utveckling, började också ett intresse för utlandsverksamhet växa fram inom byggnadsindustrin i början på 60- talet. Egentligen fanns inga kortsiktigt affärsmässiga skäl till detta. Den ekonomiska utvecklingen i Sverige hade varit och var mycket gynnsam och landet erbjöd en god marknad för byggnadsentreprenörerna. Men allteftersom nya metoder uppstod inom byggnadsindustrin och då också inom berg- och sprängtekniken och de kunde utprovas och personal kunde tränas i en ganska skyddad hemmamiljö så skapades en del metoder som borde lämpa sig för export.
I allmänheten fanns ett medvetande om de ökade riskerna som var förknippade med utlandsbyggande men ett projekt som utgjorde en del av ett större projekt med användande av en väl utvecklad metod vars risker väl kunde definieras ansågs kunna motivera ett engagemang. Ett sådant projekt dök upp i början av 60- talet i form av ett hamnprojekt i Genua, Italien och i vilket Lindömetoden borde vara den perfekta lösningen på italienarnas problem. Hamnen skulle bli utgångspunkt för den nya centraleuropeiska oljeledningen som skulle få sina slutpunkter i staden Aiglie i Schweiz och Ingolstadt i Sydtyskland via Österrike.
Oljeledningsarbetena befann sig i ett framskridet skede när man under vattnet i hamnen oväntat stött på stora kvantiteter berg, täckt med kompakt morän. Den lilla bergsmassan som från början var avsedd att tas bort avsågs att sprängas av dykare. Ett sådant förfarande var nu uteslutet om inte projektet skulle drabbas av förseningen som kunde mätas i år.
Skanska blev kontaktat av italienarna och en kort tid därefter kunde ett avtal slutas i vilket Skanskas risker begränsades tillfredsställande. Det fanns gott om objekt i hamnen som var utsatta för risker från sprängningarna. Arbetsplatsen var omgiven av konstruktioner och flytetyg som var ytterst känsliga för markvibrationer och tryckvågor. Tankfartyg låg mestadels och pumpade olja på ett närmaste avstånd av omkring 250 m från sprängningarna. På samma avstånd fanns Italiens största båtvarv med ett passagerarfartyg på över 40 000 ton under konstruktion. Kustjärnvägen Rom – Genua – Frankrike passerade också alldeles intill arbetsplatsen.
Redan befintliga och nykonstruerade kajanläggningar befann sig i vissa fall betydligt närmare än 250 m från sprängningsplatsen. Det uppgjorda detaljarbetsprogrammet visade dessutom att salvor innehållande mellan 1 och 3 ton dynamit måste sprängas vid varje tillfälle för att det nyupprättade tidsprogrammet skulle kunna hållas. Att genomföra sprängningsarbetena blev en grannlaga uppgift. Först startade en två månader lång period med en serie av prover och tester av den inhemska dynamiten. Dessutom tändarna som specialgjorda kom från Schaffler i Österike och som nu måste tåla beröring med vatten som hade en salthalt av ca 3%. En serie av markvibrationsprover gjordes dessutom.
När proverna under testperioden ansågs ha givit tillfredsställande resultat startades själva arbetena med rutinerna att en borrplan gjordes upp för varje salva varvid bl.a. åtgärder vidtogs för att hindra överslag mellan hålen som annars hade inneburit ökade markvibrationer. Med samma syfte uppgjordes även noggranna tändplaner, salva för salva. För att minska effekten av tryckvågorna anbringades luftridåer i vattnet mellan salvorna och föremålet som skulle skyddas, varvid trycket mättes på båda sidor om ridån. Likaså mättes markvibrationer vid varje salva med vibrationsmätare.
Med tillämpning av denna beskrivna arbetsrutin, samt borrning med fem borrtorn under ett 10- timmars skift per dygn från en flytande ponton som täckte en effektiv borryta av c:a 500 m2 kunde arbetena avslutas redan 1963, en månad före arbetenas kontraktuella utgång. Sprängningarna av ca 140 000 m3 fast berg täckt med morän och fördelat på en yta av 40 000 m2 hade tagit i stort sett ett år att utföra, och detta utan att någon skada uppkommit på någon av de omgivande konstruktionerna eller på något av de fartyg som ständigt uppehöll sig i närheten av platsen för sprängningarna.
Genuaarbetena utgör det första av en mängd bra exempel på export av svensk berg- och sprängteknik i projektform. Lindömetoden eller OD- metoden som den kallas internationellt används fortfarande som ett mycket effektivt sätt att spränga berg under vatten även om berget är täckt av jord eller moränlager. Den har under tiden varierats något för att möta olika krav. Skanska har använt metoden för fördjupning av farleder och hamnar internationellt ibland annat Finland, Danmark, Island och Saudi-Arabien (hamnen i Jiddah).
Utvecklingen av borrmaskiner och borrutrustningar för OD- metoden har skapat nya användningsområden som har haft internationell framgång. Som exempel kan nämnas stagförankringen och även brunnsborrningar i berg som är täckta av vatten eller jord samt borrning för injektering. Det senare har blivit en stor marknad.
Den kraftiga utvecklingen av sprängtekniken på alla dess områden i Sverige för 3-4 årtionden sedan gav också upphov till att en del speciella metoder skapades inom vissa områden.
Den som fick störst framgång i och utanför Sveriges gränser var metoden för lagring av olja och oljebaserade produkter under jord. Oljan lagras härvid i mycket stora rum som sprängts ut ur berget. För att hindra oljan från att läcka ut genom sprickor i berget till kringliggande terräng så omges rummet av en vattenbädd som åstadkoms genom en kontinuerlig utpumpning av grundvattnet som därvid bildar en stor ”tratt” i marken. Eftersom oljan är lättare än vattnet och ej blandar sig med detta kommer ”trattens” begränsningslinjer att tjänstgöra som en effektiv tätning mot oljans vidare utläckning i marken. Den utan tvekan största anläggningen har anlagts i Saudi-Arabien men underjordslagringsprojekt av betydelse har även utförts av Skanska i Finland, Frankrike och Zimbabwe. Skanska har också haft en konsulterande verksamhet utanför Sverige avseende denna typ av projekt.
Men den avgjort största exporteffekten av den starka utvecklingen av sprängtekniken i Sverige uppnåddes i samband med utföranden av komplexa projekt som till en stor del innehöll olika typer av bergarbeten. Vattenkraftverken var utmärkta exempel på detta men även stora irrigationsprojekt (Tunisien, Peru) och större tunnelsprängningar och bergrum – ofta i samband med förstärkningsarbeten – vid öppnande av gruvor (Island, Irland, Zimbabwe, Tanzania), bergrum och vägtunnlar (Hong Kong, Island), avloppstunnlar (Hong Kong, Australien), tunnelbanetunnlar (USA och Hong Kong), tunnelbanestationer under jord (USA) samt vattenledningstunnlar (Zimbabwe).
Som tidigare antytts blev vattenkraftverken vinnare i kampen om exportframgångarna. I slutet av 60 -talet var de allra flesta älvarna i Sverige färdigutbyggda. Skanska som utfört större delen av de privata projekten i landet skulle snart befinna sig i en situation där man förfogade över en personal med ett utomordentligt gott kunnande i en berg- och sprängteknik som befann sig i en god teknisk och ekonomisk utveckling, men utan projekt.
Detta var en alltför dyrbar resurs att kasta bort och bolaget beslöt att satsa den på vattenkraftprojekt utomlands som då borde innehålla ett dominerande inslag av bergarbeten. Här bedömdes en lovande marknad finnas främst då i u-länder som verkligen hade behov av ett stort energitillskott för sin utveckling.
Efter en försiktig inledning ökade projekten i storlek och i antal och listan över de länder i vilka dessa projekt har utförts från början av 70 -talet till våra dagar är imponerande.
Projekten är dessutom stora och varierar mellan en entreprenadsumma på ett par hundra miljoner till 2-3 miljarder svenska kronor. I några av de nedan uppräknade länderna har både två och tre vattenkraftverk utförts.
Här följer listan:
A. Europa
England, Island, Spanien.
B. Afrika
Kenya, Madagaskar, Tanzania, Tunisien, Zambia.
C. Asien
Indien, Indonesien, Pakistan, Sri lanka, Thailand.
D. Syd – Amerika
Colombia, Panama, Peru.
För ett företag som Skanska med ett stort tekniskt kunnande och ett stort antal specialiteter samt en stor finansiell styrka har det varit naturligt att sträva efter en växande internationell marknad för att skapa en av flera viktiga förutsättningar för en tillfredställande tillväxt.
Ett sådant engagemang fordrar utvecklingen av ett stort antal nya kompetenser särskilt inom områden som personal, miljö, juridik och finans, en process som tar lång tid att genomföra. En annan sådan komponent som är viktig att skapa är utvecklingen av ett internationellt kontaktnät.
Skanska har lyckats väl i dessa strävanden och särskilt då inom länder som USA samt de nordiska länderna Danmark och Finland som med internt Skanskaspråk numera kallas hemmamarknader tillika med den svenska. Den övriga marknaden blir då enligt denna definition utlandsverksamhet och en väsentlig del av den gynnsamma utvecklingen av denna marknad under de senaste två till tre decennierna kan utan tvekan tillskrivas genomförandet av de här tidigare nämnda bergrelaterade arbetarna i allmänhet och vattenkraftverken i synnerhet.
De först utförda vattenkraftprojekten var finansierade av Världsbanken (IBRD) som strikt tillämpade de internationella regler som var utarbetade i FIDIC (General and special conditions for international contracts) avseende byggnadstekniska – elektriska – och mekaniska arbeten. IBRD utsåg en konsult som utformade både tekniska och juridiska kriterier för projektet. Konsulten representerade sedan beställaren vid upphandlingen och genomförandet av projektet.
Denna bild med IBRD finansiering av projekten ändrades med tiden dels på grund av bland annat den byråkrati som uppstod under framför allt projektets förstadium med stora förseningar som följd och dels kunde i vissa fall konsultens opartiskhet ifrågasättas. Entreprenören kom i allt större utsträckning att bidraga till goda finansieringslösningar genom utnyttjande av exportkrediter och i många fall de mycket förmånliga u-landskrediterna. Därför uppstod hos entreprenören kravet på ökad kompetens inom finansieringsområdet samtidigt som han påtagligt kunde förbättra finansieringen av projekten.
En liknande utveckling skedde inom det juridiska området och här gällde det att hitta konstruktiva och säkra lösningar särskilt med tanke på att entreprenören alltmer komm att få ansvaret för samordning av de byggnadstekniska, elektriska och mekaniska arbetena.
Denna utveckling gynnade starkt beställaren, som undan för undan ökade kraven på entreprenörens åtagande. Denne fick också slutligen i många fall ta totalansvaret för att leverera anläggningen till ett visst datum och till ett visst bestämt pris d.v.s. ett ”turn key” kontrakt. Härmed hade också förutsättningarna för B.O.T – ( Build, Own and Transfer) – projekten skapats som har blivit ytterligare ett ben att stå på för Skanska.
Sammanfattningsvis kan sägas att samordningsförmåga och kvalitet på finansieringslösningen har mer och mer blivit avgörande faktorer för att bli tilldelad ett projekt samtidigt som en väl fungerande teknik har blivit en ännu viktigare förutsättning för ett tillfredställande genomförande av ett projekt idag.
Vem kan man då anse vara vinnare i denna stora exportsatsning?
Om vi börjar med Skanska så kan man konstatera att en del av de resurser som måste utvecklas för en nödvändig internationalisering av bolaget och därmed skapandet av tillväxtmöjligheter har man, som tidigare framhållits, tvingats skapa för att genomföra de här nämnda projekten. Detta måste anses som den väsentliga vinsten. Att dessutom verksamheten givit ett gott ekonomiskt resultat försämrar inte slutbetyget. För att ge en balanserad bild av Skanskas utlandsengagemang bör det här framhållas att även om den projektexport som här beskrivits blivit en framgångsrik komponent i Skanskas utlandssatsning så är det framför allt satsningen i USA som givit det ojämnförligt största tillskottet till bolagets utanför Sverige verksamhet.
ABB som leverantör av generatorer, transformatorer, ställverk och annan elektrisk utrustning och KMW KVAERNER som leverantör av turbiner, ståltuber, dammluckor och annan mekanisk utrustning samt konsultföretaget Sweco har ofta ingått i det konsortium som medverkat vid genomförandet av projekten. Även för dessa företag har projektsamarbetet varit ett viktigt led i deras fortsatta internationalisering och de är säkerligen inte heller missnöjda med det ekonomiska resultatet. Också Atlas Copco, Sandvik och Nitro Nobel leverantörerna av borrmaskiner, kompressorer, borrutrustningar, fläktar, borrstål samt ladd- och tändutrustningar och ibland även dynamit, har självfallet dragit stor nytta av denna projektexport inte bara genom direktförsäljning och leveranser utan också genom att de i samband med projekten har kunnat skapa goda referenser för sina produkter. Det samma gäller för den schakt- och transportutrustning som levererats t.ex. från Volvo BM och Scania.
En annan grupp av företag som gynnats i samband med projektexporten är de mindre företagen som själva inte har resurser eller ekonomisk styrka att satsa på export. De kan nu på ett billigt sätt avyttra sina produkter och sedan kanske fortsätta själva i ett land med rätta förutsättningarna för och behov av deras produkter.
Ytterligare en stor vinnare på verksamheten är AB Sverige. En överslagsberäkning ger nämligen vid handen att en sysselsättningseffekt på mellan 100 000 till 110 000 svenska årsarbeten hittills uppnåtts enbart på den här beskrivna verksamheten. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang notera att ett kraftverksbygge av den typ vi här talat om har ett svenskt innehåll av omkring 60-70% medan motsvarande siffra för en Volvobil ligger på 40 – 45%. En satsning på t.ex. billigare garantier för en projektfinansiering från regeringens sida borde visa sig väl så effektiv som flera av de åtgärder som idag arbetsmarknadsstyrelsen vidtar för att minska arbetslösheten.
Den ovan beskrivna internationaliseringen av Skanska har i huvudsak skett under en period som sträcker sig från mitten av 60-talet till slutet av 80-talet. Denna utveckling har fortsatt i en accelererande fart och i Skanskas 9-månaders redovisning för 1999 kan läsas att hela 75% av Skanskas omsättning nu är från verksamheter utanför Sverige varav 45% kommer från arbetena i USA. För ett 20-tal år sedan var förhållandet det omvända