Författare: Henry Sandström
1. Inledning
När årets kallelse kom till BK- mötet den 19 mars 2002, så fick jag en tankeställare, att det var för mig precis 50 år sedan jag deltog i dåvarande ”Hårdmetallkommitténs” möte i Jernkontorets lokaler vid Kungsträdgården. Året var således 1952 och jag var anställd vid Planeringsavdelningen vid Stockholms Gatukontor. Jag tror att Gatudirektör Bo Jondal då var ordförande i kommittén. Han blev sedan under många år Vd för Skånska Cementgjuteriet (nuv. Skanska). Sekreterare för kommittén var sedan 1946 Åke Kallin. Han var K.H Fraenkels medarbetare vid Vattenfall vid utarbetande av den första svenska ”blå boken” Bergsprängningsproblem 1944. K.H Fraenkel var sedan huvudredaktör för det digra arbetetsprojektet ”Handbok i bergsprängningsteknik” i tre delar och på fyra språk, i lösbladssystem, utgiven av Atlas Diesel och Sandviken 1952.
Det var 42 författare medverkande i boken. Om den fick den spridning i världen som K.H Fraenkel hade hoppats på vet jag inte. Kallin var troligtvis sedan sekreterare i BK till 1961, när han avlöstes av Tore Bjarnekull. Min närmaste chef var Hilding ”Lärka” Olsson, han hade också varit en av K.H Fraenkels medarbetare vid Vattenfall för den ”Blå boken”. Bergsprängningsproblem 1944. (se www.sthlm-mpool.com/bok-utveckling.)
Hårdmetallkommittén hade som huvudsyfte, att redogöra för den statistik på livslängder mm. som fördes av entreprenörer och leverantörer på den under 40-talet ”revolutionerande nyheten” hårdmetallborren med tillbehör. Eftersom även sprängtekniska frågor med dess utveckling behandlades vid kommittémötena, så ändrades namnet 1956 till Bergsprängningskommittén (BK). Efter vad jag minns, så skedde det vid ett möte i Örebro.
Ordförande och ”Primus motor” var redan 1954 professor Ingvar Janelid, som blev BK:s ordförande ända till 1979, således hela 25 år. Han efterträddes då av gruvföreningens VD Sven Gunnar Bergdahl som i sin tur avlöstes 1997 av Roger Holmberg från Nitro Nobel (nuv. Dyno). Som sekreterare för BK var från 1961 till 1988 Tore Bjarnekull. Han efterträddes som sekreterare av Lennart Ottosson, Atlas Copco till 1992 då Bergendahl övertog som arbetande ordförande, när han avgick som VD för Gruvföreningen. Sedan oktober 1996 är Annica Nordmark BK:s kanslichef och efterträdare till S-G Bergdahl i denna uppgift. Hon tog då även hand om Sveriges administration av ITA. Annica Nordmark är även med i ITA:s styrelse under åren 2001 – 2004.
2. Deltagande i BK
Från 1956 -58 deltog i jag i BK- möten som anställd vid serviceavdelningen vid Nitroglycerinaktiebolaget i Gyttorp. Min chef var där Björn ”Nalle” Ekman. Han var den tredje medarbetaren till K.H Fraenkel:s ”blå bok” vid Vattenfall. Vi behandlade kundernas service och sprängtekniska utbildningar och började utfärda sprängkort för sprängbasar efter prov med ca 200 frågor från Arbetarskyddsstyrelsens ”Spränganvisningar nr 3”, vilken utkom december 1957. Denna sprängtekniska utbildning hade skett sedan 30- talet i Gyttorp. Spränganvisningar nr 3 ersattes med ”Sprängarbete” AFS 1986:14 med ändring till AFS 1994:17. Helt ny utgåva kommer omkring 2005. Bergarbete AFS 1986:17 är ändrad till AFS 1997:3, en helt ny utgåva kommer 2003. Dessa uppgifter har erhållits av handläggaren Stig Adolfsson vid Arbetsmiljöverket, som nu har ersatt Arbetarskyddsstyrelsen (ASS).
Vid anställningen vid Skanska under åren 1958 – 70 blev jag vid BK- mötena ”Språkrör” för Skanska under ledning av ”IVA guldmedaljören” Sten Brännfors. Han var den som ledde den av Skanskas stora bergrumsutbyggnad för oljelagring i vårt land. En av de första bergrummen i början av 60- talet var Loudden, som är det enda som ännu är i bruk. I övrigt har bergrummen lagts ner och överförts av regeringen till SGU för sanering och eventuellt annat utnyttjande. Bergrummet i Värtahamnen sanerades och utnyttjades för några år sedan som kollager och en transporttunnel utfördes till bergrummet. På 60- talet gjorde även ”Vin &Sprit” vid Årstadal bergrum för lagring av vin. Transport skedde med ett tankfartyg ”Vinia” från vinländerna och vinet tappades här i flaskor. Glacebolaget gjorde även ett bergrum där för lagring av glass. Dessa anläggningar är även de nerlagda idag. I Loudden införde vi första gången i landet en elektronisk mätutrustning för vibrationsmätning. Det var en UV- skrivare med ABEM som leverantör för 12 mätpunkter. Det var ett oerhört stort tekniskt framsteg i förhållande till den tidigare primitiva enpunktsmätaren ”Cambridge”. En redogörelse för mätsystemet gjordes av min medarbetare Gösta Lithner vid BK- mötet 1966. Som framgår ovanstående, så fick den stora utbyggnaden av oljelagringsrum en kort livslängd.
Sten Brännfors var också huvudredaktör av läroboken ”Bergsprängningsteknik” 1964 med 8 medförfattare. Den utgavs av svenska bokförlaget P.A Nordstedt & Söner AB. Jag skrev om utrustningen för borrning och laddning samt kapitlet för undervattenssprängning. Boken har utgivits i ytterligare två upplagor med Åke Kallin som redaktör. Den senaste upplagan utgavs juni 1981 strax före hans bortgång. Av BK:s sammanställning av föredragen 1954 – 77 finns mina 15-talet inlägg med i förteckningen. Mina redogörelser har rört utvecklingen av grovhål (> Ø 50 mm) vid pallsprängning som utfördes först vid Södertäljevägen, E4- utbyggnad och sedan vid Vätternleden 1958 – 59.Vid detta arbete var Birger Lövhagen arbetschef och som senare blev Vd för Skanska. I BK-möten lämnades uppgifter om sprängämnen, laddningssystem och tändmetoder med kontroll för nya metoder. Ledande på borrmaskinsidan var då Gardner Denver. Atlas Copco satte in en prototyp vid Södertäljevägen, som senare utvecklades.
Från utvecklingen av parallellhålkilar i tunnlar redogjordes med vikten av precisionsborrning och rätt laddningskoncentration och rätt tändning för att erhålla ett gott resultat. Arbetschefen Olle Persson redogjorde på BK- möten 1958- 59 från de tre små kraftverksbyggena Sikfors, Gällingen och Mången.
Där utvecklade vi slutligen en driftsäker metod för småtunnlar 5-14 m2 med 3 m indrift. Jagtjänstgjorde då som platschef för dessa små kraftverksbyggen. Under åren 1959 – 1964 redogjordes för utvecklingen av stora undervattenssprängningar för Lindökanal i Norrköping och sprängningarna för en ny oljehamn i Genua, Italien. Dessa UV- sprängningar utfördes praktiskt under min ledning. UV- sprängningar utfördes med en metod, som utvecklades av Skanska för borrning och sprängning av berg genom jord och vatten. Arbetsnamnet blev därför Lindömetoden och Atlas Copco lanserade den internationellt under namnet ”Overburden method” (OD- metoden). Det var en säker och elegant metod för UV- sprängning utan avtäckning. Tyvärr förlorades kunskapen och tekniken genom saknaden av lämpliga projekt under många år. Skanska har nu sålt avdelningen till ett Holländskt specialistföretag. Nu är det i Sverige aktuellt igen med UV- sprängningsobjekt i Sjöfartsverkets regi. Det gällernya Horrstensleden från Stockholm till Finland och ett stort projekt i Göteborgs hamn.
Den tidigare organisationen i Vägverket med sprängingenjörer vid varje distrikt utförande ett förtjänstfullt utrednings-och utvecklingsarbete på bergområdet. Arbetet leddes av Odd Sprange och Björn Karlsson, vilken nu är teknisk chef för Vägverkets Produktion. Den ende som nu är kvar av sprängingenjörerna är P-O Båvik, som nu ingår i BK:s förtroenderåd.
När det gäller sprängämnesutvecklingen, så var till 60- talet Dynamit och senare Dynamexdominerande. Som pipladdning användes Nabit. För slätsprängningar hadespecialsprängämnet Gurit i Ø 17 mm börjat användas. Under 60-talet kom användningen av Ammoniumnitrat blandat med olja (6%) (AN- sprängämne) in i bilden. Många inlägg om detta gjordes vid BK- mötena under den tiden. Nitro Nobels B. Enocsson, Ulf Langefors och A. Wetterholm var dominerande. Även Hans Ahlmann från LKAB var mycket aktiv i utvecklingen av ”AN” och även Ingemar Pousette som representant från Boliden. Jag minns de livliga debatter mellan Hans Ahlmann och Ingemar Pousette om bergutvecklingen. Det var väl något av konkurrens mellan dem inom gruvindustrin. Hans Ahlmann fick senare en professur i Lund. Ingemar Pousette blev senare chef för den svenska insatsen i gruvföretaget LAMKO i Liberia, Afrika.
Under slutet av 60- talet kom pumpbara slurrysprängämnen såsom Reolit till användning. För den stora sprängningen för Huddinge sjukhus 1968-69, så använde vi i huvudsak Reolit som bottenladdning och det nya AN- sprängämnet Prellit i säck som pipladdning. 600.000 fm3
sprängdes ut på ett år med upp till 5 000 fm3 per dag. Hela bergmassan lades ut på området.
Samma metod och samma personal användes sedan till 1970, att avjämna ön Verkö i Karlskrona för industrin UDDCOM för tillverkning av tankar till kärnkraftverk. Tyvärr blev inte den fortsatta utbyggnaden av kärnkraftverket vad man då hade tänkt sig.Den senaste sprängämnes utvecklingen är emulsionssprängämnen. Två system har utvecklats för laddning från tankbil till borrhålet.
Systemen är:
- SME (för laddning ovan mark.)
- SSE (för laddning under mark. t.ex. tunnlar.)
I båda fallen aktiveras produkten i samband med laddningen i borrhålet.
Hänvisning till kapitel 11 av Stig Olofsson
Efter ca 40 år kan man säga att cirkeln är sluten om sprängämnesutvecklingen. När det gäller SME- metoden ovan jord har jag själv följt sprängningarna av Cementa i kalkberg vid Slite på Gotland för cementtillverkning 1999. Kontakter därifrån idag visar på goda sprängresultat. SSE- metoden under mark har fått användas med Sprängämnesinspektionens speciella tillstånd vid stora tunnelprojektet Södra Länken i Stockholm. Erfarenheter från laddningssystemet kommer att redovisas vid BK- mötet 2002. Eftersom SSE-metoden är en tillverkningsmetod eller fabrikation, så har hos Sprängämnesinspektionen ( nu Räddningsverket) tillståndsgivningen för användningen vid Södra Länken. Normalt är det i övrigt Polisens Tillståndsmyndighet, som ger tillstånd för sprängning.
När det gäller tändmedelsutvecklingen, så blev för el-tändning säkerhetssystemet VA sedan 60-talet dominerande. Det icke elektriska systemet NONEL kom in på 70- talet. I samband med införandet av hydraulborrmaskiner under samma tid i tunnlar med 10 000 volt infört, så blev ur säkerhetssynpunkt NONEL standard för undermarkprojekt. Den senaste utvecklingen är den elektroniska sprängkapseln, som får bl.a. ökad utnyttjande av precisa intervalltider till gagn för skonsam sprängning och minskande markskakningar från sprängning. Hittills har dock sprängkapseln varit för dyr för större användning.
Till 70- talet var det i stort sett endast en leverantör i landet av sprängämnen och tändmedel nämligen Nitro Nobel (nuv. Dyno). Det finns för närvarande fem stycken sådana leverantörer. Problemen är att specifikationerna enligt uppgift från leverantörerna inte klart anger data för jämförelse av de sprängtekniska faktorerna mellan produkterna. Från och med 1 januari 2003 måste troligen alla produkter för import vara CE- märkta enligt EU- direktiv.
Från och med 1oktober 2001 har kontrollorganet Sprängämnesinspektionen upplösts och ingår nu i avd. för brandfarliga och explosiva varor vid Räddningsverket.
Min erfarenhet är att Sprängämnesinspektionen har fungerat mycket väl som kontroll- och tillståndsorgan. Ändringen kan innebära risk för kompetensförlust på området, eftersom det för närvarande finns vakanser inom explosivområdet. Vakanserna har dock lovat fyllas så snart som möjligt.
När det gäller borrmaskinutvecklingen, så har sedan de hydrauliska maskinerna infördes på 70- talet, borrsjunkningskapaciteten ökat oerhört. Det har inneburit, att sedan 80- talet har en miljöstörning för omgivningen tillkommit nämligen s.k. stomljud. Det uppdagades först vid fullortsborrningen (TBM) av Saltsjötunneln genom Stockholms centrum 1988- 89. Stomljud uppstår från de kraftigt slående borrmaskinerna och som fortplantas genom berget till fastigheter grundlagda på berg. Vi har uppmätt bullernivåer mellan 50 – 60 dB(A) i bostäder. Avstånd från borrningen och uppfattad störning i bostäder ligger inom ett 100- tal meters radie. Borrmaskinutveckling pågår med att försöka reducera problemet med stomljud.
För att erhålla bättre precisionsborrning återstår fortfarande en hel del att göra för att öka kvaliteten på t.ex. kontursprängning d.v.s. skonsam sprängning för att undvika oönskat bergutfall utanför teoretisk linje och därmed förstärkningsarbeten.
När det gäller dataprogram för sprängning, så gjorde vi på 60- talet ett program vid Planeringsavdelningen, Skanska. Jag gjorde där en pallsprängningspärm med utarbetad data. Ett program konstruerades från detta av Christer Ugander. Programmet kördes då på inhyrd tid hos Facit:s stordator och vi fick ut resultatet. Christer Ugander föreläste om detta på BKmötet 1967. Han bildade sedan ett dataföretag och blev sedan europachef för det stora konsultföretaget Cap Gemini i Paris. När han återkom till Sverige som pensionär i slutet av 90- talet så sammanförde jag honom med nuvarande datatekniker vid Skanska Teknik. Det visade sig att grunddataprogrammet fortfarande ligger i botten.
Om dagens datorprogram för kalkylering av bergprojekt hänvisas till kapitel 22 av Magnus Björkman, Skanska Teknik.
3. Miljöstörningar
För att skydda omgivningen från skador och störningar så gäller fr.o.m. 1/1 -99 Miljöbalken. Lagen innebär en sammanslagning av 16 andra miljölagar och stora projekt måste nu miljöprövas i Miljödomstolar innan start. Aktuellt just nu är miljöprövningen av Frösunda tunneln i Solna och Citytunneln i Malmö. Även en miljöprövning i Miljödomstolen i Växjö sker för fortsättningen av tunneln i Hallandsåsen. Systemet blir ganska komplicerat och kan få många s.k. sakägare med i domstolsförhandlingen.
När det gäller Citytunneln i Malmö har jag personligen för 5 år sedan lämnat erfarenheter från Limhamnstunneln 1965 i samma kalkberg till deras projektledning. Det innefattade en artikel om utförande och Hagconsults genom av Morfeldt utförda utredning och uppföljning om bl.a. vatteninläckningen. Enligt planerna skall arbetet för tunneln utföras med en skärmad TBM- maskin, och i övrigt rivning av kalkberget. Något alternativ för sprängning har vad jag vet ännu inte kommit in i projekteringen.
Om kostnadsanalysen av en grupp för några år sedan har jag lämnat synpunkter till handläggaren vid Näringsdepartementet (ND) och även erhållit en kommentar till detta från projektledningen genom ND.
För försiktig sprängning har stort ideellt arbete utförts för utarbetande av svenska standarder i kommittéer och arbetsgrupper. De sex i Sverige gällande standarder vid sprängning som finns upptagna i en bilaga. Vid skaderegleringar och rättsfall konstateras, att när det gäller dokumentation såsom skriva sprängjournaler så finns fortfarande mycket övrigt att önska. Detta för att kunna bedöma ansvaret mellan parterna vid skador. Förutom problem med markvibrationer finns det en standard för luftstötvågor. Den tidigare omtalade stomljudstörningar från borrmaskinerna kan i tätort innebära, att tunnelsprängning inte kan ske som nu i 2-skift. Detta skulle förorsaka stora tidsförlängningar och därmed stora fördyrningar av tunnelprojekt. För det känsliga projektet Kungsängen – Kallhäll fick Banverket tillämpa 1- skift med hänsyn till de boende i omgivningen.
4. Framtidsaspekter
Det fordras p.g.a. stomljudstörningar framtagning av mera miljövänliga borrmaskiner eller kanske acceptera maskiner från 80-talet med mindre borrsjunkning. För att kunna bevara 2-skiftsdrift. När det gäller vägtunnlar har de senaste årens brandolyckor i alptunnlar fått trafiksäkerheten uppmärksammats i bergtunnlar för framtida tunnelprojekt. Mont Blanc tunneln färdigställdes under mitt engagemang i Italien 1962-63. I den tunneln uppstod för några år sedan i brand med ett 40-tal döda. Tunneln har efter år av reparationer kommit i trafik igen. 2001 hände i St Gotthardstunneln en brand i en lastbil lastad med gummidäck. Det fick katastrofala effekter i tunneln genom värmen och röken från däcken som förorsakade ras i tunneln och att 11 personer förlorade livet. Enligt erhållen rapport från Österrikiska Ambassaden skedde olyckan den 24 oktober 2001 kl 09:45 genom frontalkollision mellan två lastbilar. Genom den starka hettan upp till 1200°C från branden kunde inte räddningsmanskapet komma närmare olycksplatsen än 300 m. Hettan och röken förorsakade en explosion i tunneln, så tunneltaket rasade in på en sträcka av 100 m. Människor tog sig i säkerhet genom räddningstunnlar. Först två dagar efter den 26 oktober hade temperaturen sjunkit så pass att man kunde nå olycksplatsen. Sanering och reparation utfördes av 150man och tunneln kunde öppnas igenom den 21 december 2001 med extra säkerhetsföreskrifter och utan lastbilstrafik. Detta ökar kraven på förebyggande av olycksfallsrisker i överhuvudtaget trafiktunnlar, och det krävs möjligheten till räddningsutgångar, helst till en helt parallell tunnel.
Den omtalade utvecklingssatsningen på bergområdet från entreprenörer och statliga verk kan man säga, att man fortfarande drar nytta av den. Den ”Svenska metoden” som Atlas Copco lanserade på 50- och 60 talen med knämatade borrmaskiner har ännu idag visat sig i t.ex. en artikel från Indien vara konkurrenskraftigt ur kostnadssynpunkt med deras billiga arbetskraft. När det gäller utbildningen av bergpersonal, så saknas den gamla yrkesutbildningen vid gymnasieskolan och ett system för lärlingsutbildning. För framtiden är den enda utbildningen av bergsprängare vid Filipstads Gymnasium alldeles otillräcklig för att täcka behovet i framtiden. Försäkringsbolagens tidigare uppbyggda kompetens har under de senast åren tyvärr minskat. Den av tidigare Försäkringsföreningen gemensamma föreskrift om sprängning finns inte heller längre. Anledningen till förändringen av kompetens och föreskrifter kan bero på att försäkringsbolagen till en stor del nu ägs av utländska intressen. Detta gör att våra svenska bestämmelser och tidigare rutiner inte är helt kända av deras nya skadehandläggare vid skadereglering. Tidigare kommuninspektörers kontrollfunktion har i huvudsak överförts till egenkontroll av entreprenörerna i och med PBL-lagens ändring den 1 juli 1995. Med 50 års erfarenhet av kontroll vid anläggningsarbeten så bedömer jag att en extern och autoritär kontroll ändå ofta behövs för erhållande av bästa slutresultat. Jag tror att många av dagens byggfel har sin grund i detta förhållande.