60 Års utveckling av sprängteknik

Från oljestål till datarigg [1945-2005]

Kapitel 32 – Sammanfattning av ”hemsidan”

Författare: Henry Sandströn

Copyright. Vid publicering hänvisning till källan.

 

Med 60 års sprängteknisk utveckling vill jag med denna sammanfattning kommentera innehållet i de införda artiklarna på min Hemsida. Samtidigt vill jag anknyta till aktuella stora problem inom sprängnings- och bergområden och belysa olika problemställningar. Detta med tanke på den redogörelse som i år gjordes vid BK-mötet den 14 mars 2006.

 

Med undantag av kapitel 20 och 21 för sten- och kalkstensindustrin är nu Hemsidan komplett.

 

I kapitel 3 hänvisas till den första ”Blå boken” 1944, som utarbetades av K.H. Freankel och hans medarbetare i Vattenfall om bergsprängningssproblem. Freankel var också redaktör för ”Bergsprängningshandboken”, som utgavs i lösbladssystem och på fyra språk. Boken gavs ut av Atlas Copco på 50-talet. Detta var ett stort pionjärarbete. Vid min tid vid Skanska utgavs en lärobok i Bergsprägningsteknik 1969 med min chef Sten Brännfors som redaktör. Boken kom sedan ut i ytterligare två upplagor. Boken användes många år i tekniska skolor i undervisningen.

 

Borrmetoder
I kapitel 4 och 5 har utvecklingen och praktiska användningen av Lindömetoden (OD-metoden) redovisats. Metoden utvecklades för sprängning av Lindökanal i Norrköping och därav namnet.

 

Atlas Copco lanserade därefter metoden på världsmarknaden under namnet OD-metoden. För en oljehamn i Genua 1962-1963 användes metoden med stor framgång. På grund av bl.a. brist på projekt har nu Skanska, överlåtit metoden till ett Holländskt specialistföretag.

 

I kapitel 6 har Gunnar Nord, Atlas Copco, noggrant redogjort historiskt för utvecklingen av borrutrustning ”Från handborrning till datarigg”. 60-års utveckling sammanfaller med hårdmetallborrens införande under 40-talets mitt. Därvid infördes även knämatade borrmaskiner för tunneldrivning. Den metoden lanserades av Atlas Copco på världsmarknaden under namnet ”Svenska Metoden”. Som framgår av min redogörelse används metoden ekonomiskt fortfarande i låglöneländer t.ex. Indien. Vid längre borrhål är det mycket viktigt att borrprecitionen blir bra. Det är i kapitel 7 behandlat för tunnelborrning. Felborrning förorsakar ökade utfall av bergmassor och medför utökad bergförstärkning. Framsteg erhålles med dagens automatiska registrering av felborrningen med datorriggar.

 

Utveckling av schaktdrivning har redogjorts i kapitel 8. Det har utförts stigorter med hjälp av s.k. stenkista, långhalsborrning från överytan, almackhiss och till sist med Raise-metoden. Den senare är en fullortsborrningsmetod.
Sänkschakt drivs från överytan (8-20 m2). Borrning – sprängning och utlastning sker på olika sätt.

 

Bergrum
Under kapitel 9 behandlas bergrum. För olika ändamål önskas utrymmen under jord. Det kan gälla kraftverk, lagring av olja och gas m.m. samt fortifikatoriska anläggningar och parkeringsanläggningar.

 

För drivningsmetoder har det redogjorts i kapitel 19. Den stora utbyggnaden av oljerum och drift under 3 decennier från 50-talets mitt har behandlats i ett särskilt avsnitt av Nils Olov Karlsson. Utbyggnaden utfördes för beredskapslagring av olja och bensin. I början av 90-talet förändrades plötsligt behovet av bergrumslagring. Ett 30-tal anläggningar övertogs 1994 av Statens Oljelager (SOL). SGU fick uppdraget att sanera anläggningarna. Enligt uppgift av SGU, är det nu utfört och man fann ingen användning av bergrummen. Så efter saneringen lämnades de och fick vattenfyllas av grundvattnet.

 

Enligt uppgift av Hydro Oljedepå i Loudden, är den anläggningen fortfarande i bruk för lagring av bensin. De har ytterligare lagring i ett bergrum i Holmsund.

 

Som framgår av detta fick den stora investeringen för lagring i bergrum av oljeprodukter en kort livslängd. Detta gäller även lagring av vin och glass i bergrum vid Årstadal. De anläggningarna är också nedlagda för några år sedan.

 

Laddutrustning, sprängämne, tändmedel
Kapitel 10 och 11 behandlar laddutrustning, sprängämne och tändmedel. Till 60-talet var patronerat sprängämne såsom dynamex, mitrolit och nabit helt rådande. De sprängämnena laddades i huvudsak med laddkäpp. Vid vissa objekt, som vid UV-sprängningar, kom en tryckluftdriven laddapparat till användning.

 

Under 60-talet började man använda slurry och ANFO sprängämnen. ANFO laddades med tryckluftsdrivna apparatkärl.
Först i början av 90-talet kom emulsionssprängämne till användning i Sverige. Då revolterades laddningsförfarandet för större projekt. Detta genom att en tankbil med personal utför laddningen. Sprängämnet ”aktiveras” först i samband med laddningen.

 

Beträffande tändmedel så var till 70-talet elektriska sprängkapslar i huvudsak rådande. Sedan kom NONEL-systemet till användning och sammanföll med utvecklingen av hydrauldrivna borrmaskiner. Dessa borrmaskiner behövde starkström (>1000 V) för sin drift och därför blev, ur säkerhetssynpunkt NONEL standard för tunneldrivning.

 

Senare har man även mer och mer för ovanjordssprängningar övergått till NONEL.

 

Vid BK-mötet i år framkom problemet med dolor och ej detonerat sprängämne bl.a. från Botniabanan. Detta beror troligen på att vid användningen av NONEL-systemet kan man inte kontrollera tändsystemet före sprängning, som är möjligt med el-tändning.

 

Under min aktiva tid till 70-talet var detta inget problem. För att dagens förekomst av odetonerat sprängämne, som detonerar vid bearbetning av grävare och krossanläggningar måste därför åtgärds genom säkrare tändningsmetod t.ex. dubblerat tändsystem.

 

Enligt min åsikt kan inte enbart ANFO och emmulsionssprängämne detonera vid mekanisk påverkan av dagens starka grävmaskiner och krossanläggningar. Det sker endast i samband med sprängkapslar eller känslig primer, typ dynamit.

 

Vid min tid i Gyttorp gjorde vi prov med påborrning av dynamex i hål i sten. Vi använde en fjärrstyrd lätt borrmaskin RH 658 och borrserie 11 (ø 34 mm). När borrhålet var torrt fick vi nästan 100%-ig detonation av dynamexen.

 

Fullortsborrning
I kapitel 13 beskrivs fullortsborrning (TBM). Jag har själv deltagit i 2 lyckade projekt i Stockholm, nämligen Saltsjötunneln, som avlopp från Nockeby genom Stockholm med utlopp i sjön vid Skeppsholmen. Det andra projektet var s.k. Ormen från Norrtull till Östermalm och var som ett magasin vid översvämningar.
Vid bullermätningar vid dessa projekt uppdagades problemet med stomljud i fastigheter grundlagda på berg på avstånd till 100 m.

 

Hallandsåsen
Den mycket omtalade och problemfyllda tunneln genom Hallandsåsen har jag med intresse följt från starten 1990. Vid kontakt med dåvarande projektgruppen, var de helt inne på borrning med TBM-maskin, och var helt främmande för sprängning. ”Kraftbyggarna”, avnämare från Vattenfall, fick uppdraget. Atlas Copco levererade därför en TBM-maskin (ø 9,1 m) till platsen. I det lösa berget fick den inte tillräcklig stabilitet och tillräckligt motstånd i berget. TBM-borrningen fick därför direkt avbrytas. Detta får tillskrivas brister i bergundersökningen av projektet. Vid besök på platsen fick jag en bild av problemet. Eftersom ”Kraftbyggarna” efter dessa problem gick i konkurs, fick en ny upphandling göras. Detta innebar att Skanska fick uppdraget.

 

Denna andra entreprenad startade i början av 1996 med att spränga tunneln.
Sprängningen fick avslutas 1997 på grund av miljöproblem med tätningsmedlet Rhocka Gil och Skanska lämnade projektet. Efter detta gjorde Banverkets egna specialister en insats för framtagning av ett miljövänligt tätningsmedel och en metod för permanent inklädnad av utsprängd tunnel. Vid besök på platsen 1999 kunde jag konstatera att man var på rätt väg med inklädnaden. Min förvåning var därför stor när Banverket återigen beslutade att införa en s.k. skärman TBM-maskin i projektet. Skanska återinträdde med en fransk partner, Vinci. Den tysktillverkade TBM-maskinen levererades och installerades under 2005.

 

Därmed var tredje entreprenaden för tunneln igång. Enligt uppgift för återstående 2 x 5,6 km tunnel till ett fast anbudspris på 3,7 miljarder kronor och leveransfärdig 2011 och för tågdrift 2012.

 

Om man ser på stora bergprojekt till 70-talet i Sverige, så utfördes de i stort sett i stabilt svenskt urberg med kanske undantag av Bolmentunneln för sötvatten. Detta har inneburit att vi i Sverige har varit skonade från så dåligt berg, som nu uppdagas i Hallandsåsen. Vi har därför inte lärt oss tekniken, hur man löser dessa problem. I tunnlarna i ”Alpländerna” har de sedan länge arbetat med svåra bergförhållanden. De har dock metoder att lösa dessa svåra bergförhållanden. Vid årets BK-möte om utförda tunnlar i Schweiz har detta visats.

 

För att återknyta till TBM borrningen i Hallandsåsen, är det nu som en hel industrianläggning som där har införts och hela tunnelframdriften är baserad på. Detta innebär, i motsats till sprängning att det finns inga alternativ till framdrift av tunneln. Det gäller att inte någon del i kedjan i anläggningen fallerar, för då stoppas framdriften. Enligt uppgift har detta skett genom ras framför TBM-maskinen och nu senast genom nedfall av ett kilometerlångt transportband för bergmassorna. Detta har inneburit månadslånga stopp av tunneldriften. Sådana avbrott kommer sannolikt att ske även under de återstående 5 årens tunneldrift.

Citytunneln i Malmö

När det gäller Citytunneln i Malmö, så kommer samma typ av skärmad TBM borrmaskin att insättas hösten 2006. Med erfarenhet från sprängningen av Limhamnstunneln 1965 i samma kalkberg har jag lämnat konsortiet mina synpunkter. Kalkberget var mycket lättsprängt men på grund av att berget är skiktat, så blir vatteninträngning stor och det fordras därför effektiv tätningsmetod. Tunneldrivningen kommer antagligen även här att störas genom uppkomna fel i borrningssystemet

Fig 1 Norra Länken, Bildkälla SWECO VBB AB

Norra länken
Ett annat känsligt projekt i Stockholm, som kommer att upphandlas i år är ”Norra Länken”. Det omfattar 15 km väg varav 11,3 km i tunnel. Särskilt komplicerat är utförandet av en 150 m lång betongtunnel i jord utan att röra överytan vid Bellevue parken, intill Wenner-Gren Center. Den tunneln har redan upphandlats på löpande räkning till det tyska entreprenören Billfinger Berger AB. Det kommer antagligen att bli den absolut dyraste tunneln per meter räknat, som har gjorts i Sverige.

 

Projektet ”Norra Länken” upphandlades och startade i mitten av 90-talet men fick avbrytas 1997 på grund av överklaganden av planen och projektet blev även utsatt för sabotage på arbetsmaskiner.

 

Tidigare bergprojekt
I kapitel 15 har jag redogjort för min erfarenhet av projekt. Det började med Stockholms Stads Gatukontor 1946. Den stora utbyggnaden av avloppstunnlar var då igång. Jag blev biträdande arbetsledare för ett sådant tunnelsystem i södra Stockholm. Därmed var det en ödets nyck att komma in på sprängningsfrågor. Det gällde att spränga små tunnlar om 5 m2 i tvåskift och 5 m indrift per dag. Denna tid sammanföll med införandet av hårdmetallskär i borren och knämatade lätta borrmaskinen s.k. Svenska metoden, som då lanserades på världsmarknaden av Atlas Copco.

 

Vi ut experimenterade också ovan jord med kortintervallsprängning. Det första systemet var en kortintervallåda för 20 intervaller eller rader. Några år senare kom sprängkapslar med inbyggd kortintvallfördröjning.

 

Efter min examen 1950 blev jag placerad på GK:s planeringsavdelning. Det innebar att jag fick medverka i den då stora utbyggnaden av T-banan i Stockholm. Det gällde sprängning för T-banan på Strömmen utanför Stömsborg. På grund av dåligt berg gjorde jag där första försöken med sömsprängning. På luciadagen 1952 sprängdes salvan och hela fångdammen med spont rasade. Lyckligtvis blev inte någon person skadad, beroende på att de firade Lucia.

Svenska Dagbladet 14/12 1952

Figur 2

Men de materiella skadorna var omfattande och det tog år att återställa fångdammen.

Vid Tegelbacken gick ett lerstråk där tunnelbana skulle gå fram. Där fick man sänka ner två betongkassuner under övertryck. Projektet tog flera år att utföra.

 

Citytunneln i Stockholm
Den nu planerade Citytunneln i Stockholm för pendeltrafiken sträcker sig genom detta område. Citytunneln är ca 6 km lång mellan Södra Station och Tomteboda. Vid årets BK-möte redogjordes för de tekniskt stora problem som projektet innebär.

 

I några punkter går Citytunneln in i tunnelbanan. Eftersom SL är så restriktiv när det gäller vibrationer från sprängning så tillåts trafik i tunnelbanan bara vid så lågt vibrationsvärde som 10 mm/s och över det värdet måste trafiken stoppas.

Vid intrång i tunnelbanan av Citytunneln så blir det naturligtvis stopp på den linjen.

Med dagens borriggar med datorprogram borde man mera skonsamt än nu, med storhålskilar, kunna bläddra upp berget med de tidigare använda kiltyperna plog- och solfjäderskilar m.fl.

Fig 3 Bildkälla SvD
Figur 4

På B-mötet i år talade man om problem med kontursprängning i öppna skärningar. För 40 år sedan lanserade jag något som jag kallade konsprängning. Metoden gick ut på att borra konturhålen både i slänthålen och utslagsriktning, t ex lutning 4:1. Detta borde nu vara möjligt med dagens datorriggar och därmed kunna ge skonsammare sprängning med mindre utfall av tex överberg och finare slänter. Jag skulle önska att någon skulle våra prova metoden.

Fig 5 Kontursprängning

Undersökning av stomljud från provborrning i närområdet med sänkborrmaskinen (ø 96 mm) på ett avstånd till byggnad av ca 23 m registrerades till 43 dB (A). Detta stämmer inte med tidigare mätningar för Saltsjötunneln och projektet Ormen för tunnelborrmaskinen. Därvid visade stomljud över 50 dB (A) på 100 m avstånd till byggnader grundlagda på berg.

Fig 6 Stomljud

I kapitel 24 punkt 4 om framtidsaspekten har jag berört eliminerande av störande stomljud i bostadsfastigheten för att kunna driva tunnlar i 2-skift. Om man tvingas driva tunnlarna, ur miljöskäl, på dagtid (1-skift) innebär det avsevärda fördyringar. Här har borrmaskinleverantörer möjlighet att leverera lämpliga borrmaskiner.

 

Eftersom tusentals fastigheter ligger inom riskzonen för Citytunneln kommer miljöstörningar för omgivningen att vara betydande. Angående miljöprövningen av Citytunneln enligt Miljöbalkens bestämmelser hölls på BK-mötet även ett föredrag av jurister från Advokatfirman Åberg & Co.

 

Miljöprövningen i Miljödomstolen gäller grundvattnets utpumpning, rening och olägenheter. Det fordras även bygglov för tunneln och åtgärder mot miljöstörningar.

 

På min fråga till juristerna på BK-mötet uppgavs att det finns tusentals s.k. sakägare runt Citybanan. Dessa sakägare har idag möjligheten att överklaga beslut och därmed fördröja projektet. Det har redan kommit protester från boende i Vasastan om de stora bergtransporterna på gatorna och som påverkar planerna.

 

Alternativet till Citybanan i början av 90-talet, att lösa trängseln och tågtrafiken från Stockholms Central var ett ”tredje spår” ovan mark. Jag engagerade mig starkt för detta tillsammans med bl.a. landstingets dåvarande trafikråd. Projektet ingick i Dennispaketet och planerna var klara att igångsättas från Slussen med en tunnel under Hornsgatan samt en entreprenad för en bro s.k. ”Bockfoten”. Namn som myntades av demonstranterna.

 

I mitten av 90-talet kom de kraftiga protesterna och demonstrationerna mot projektet. Upprinnelsen av protesterna var stiftelsen ”Stolta Stad” med dess stridbare ordförande och biträdande s.k. kulturpersoner som man nu i efterhand kan säga vilseledde allmänheten, massmedia och till slut även ansvariga politiker. Först agerade ansvariga borgarrådet i Stadshuset emot projektet. Hon lämnade sedan politiken och blev under en kort tid generaldirektör för Banverket under tiden för beslutet av start av Hallandstunneln.

 

Det slutliga beslutet om att avbryta projektet kom i april 1995, av miljöansvariga i regeringen. Ministern för trafik som hade pläderat för ”tredje spåret” lämnade därefter regeringen och blev generaldirektör för Boverket.

 

Nu börjar det framgå hur komplicerat och svårt projektet Citytunneln är att genomföra och därmed svårigheten att fastställa kostnaden för projektet. Banverkets kalkyl från början har nu fördubblats till dagens kostnad ca 14 miljarder kronor. Enligt planen skulle projektet redan vara igång 2004.

 

Detta innebär glädjande nog att röster höjs i artiklar från högskolor att Citybanan inte är samhällsekonomiskt försvarbart.

 

Professor Nils Brunsson från Handelshögskolan har i artikel i Dagens Industri vänt sig mot den stora kostnaden och förklarat vad man istället skulle kunna göra för de 14 miljarder kronorna. Bekosta utbyggnad av infrastrukturen med bland annat ”Tredje spåret”. I ”Teknisk Tidskrift” i april 2006 har professor Arne Kayser från KTH skrivit en artikel i samma anda. Trafikkonsult Bo Persson har även i en artikel förordat ett ”Tredje spår” med signaltekniska utbyggnader.

 

Intressant just nu är att ett hundratal meter av ”Tredje spåret” har färdigställts av Banverket för växling av tåg från Centralen. Detta har skett i tysthet utan protester.

 

Det blir därför intressant att följa Citybanans vidare öden när det gäller t.ex. finansieringen.

 

Just nu, den 4 maj 2006, har parterna Banverket, Stockholm stad och Landstinget slutit ett preliminärt avtal om finansiering och fördelning av kostnaderna på ca 14 miljarder för citybanan. I juni 2006 skall deras styrelser besluta om avtalet. Innan start av projektet skall även miljödomstolen ge klartecken och troligtvis behövs även ett regeringsbeslut för projektet.

 

Känslighetsgraden för projektet kan kanske bedömas av att första anbudsförfrågan för en nedfartstunnel endast gav två anbudsgivare. Banverket vill nu aktivera utländska entreprenörer att lämna anbud för projektet. När detta skrivs har projektledningen bekräftat att entreprenören ”ODEN ” med tysk partner Zübling Skandinavien AB erhållit 1:a nedfartsorten i centrum. Start avvaktas tills miljödomstolen ger klartecken.

 

Eftersom färdigställandet av Citybanan kommer att ta 10 år för färdigställandet för pendeltrafik, kommer kanske ”tredje spåret” upp på agendan igen under tiden. Detta har redan skett i slutet av maj i Landstinget av moderaterna och kristdemokraterna.

Södra länken
När det gäller den färdigställda vägtunneln ”Södra Länken” har vännen Kjell Arne Tredin redogjort på ett föredömligt sätt hur sprängning har skett och hur det dokumenteras. Det kan sägas vara ett mönster på hur sprängningar bör ske i framtiden.

 

I kapitel 16 har den tidigare chefsgeologen Juri Martna och Peter Knape från Vattenfall delgivit sina erfarenheter på geologi och bultningskontroll.

 

Kapitel 17 behandlar förstärkningsarbete av berg av Åke Hansson, Banverket.

 

Kapital 18 är historik av gruvornas utveckling skriven av Sven Gunnar Bergdahl. Han har lyckats fånga gruvornas utveckling av utrustningar och losshållningsmetoder historisk- till nutid.

Bergtäkter
Enligt kapitel 19 bryter man idag 80 miljoner ton per år av stenmaterial. Övergång från grus till bergtäkter sker nu snabbt med myndigheternas goda minne.

 

För att tillstånd för en bergtäkt fordras avsevärda undersökningar och utredningar för att följa Miljöbalkens uppställda krav. Tillståndsgivare är Länsstyrelserna i samråd med Naturvårdsverkets föreskrifter om bergtäkter. Det har uppmärksammats i vårt standardarbete att när det gäller Länsstyrelsens tillstånd, om tillåtna vibrationsvärden av risker för skador på byggnader, följer det ofta inte svenska standarden SS 4604866, trots att den är typgodkänd av Boverket.

 

De sätter i stället lägre s.k. komfortvärden i tillstånden p.g.a. omgivande människors känslighet för störningarna. Detta innebär onödiga restriktioner på sprängningarna i bergtäkten och därmed ökade kostnader för losshållningen. Vi som är delaktiga i standardarbetet försöker påverka ansvariga i Naturvårdsverket och Länsstyrelserna att tillämpa våra standarder, som gäller inom övriga bergområden.

Sten- och kalkindustrin samt dataprogram
I kapitel 20 om stenindustrins utveckling har ännu inte artikeln inkommit. Jag har på 70-talet haft uppdrag av SAF för deltagande i projekt i stenindustrin för att eliminera hälsofarliga stendammet vid borrningen. Jag skrev också en artikel om detta i Husbyggaren.

 

Likaså artikeln för kapitel 21 saknas fortfarande. Den behandlar utvecklingen av kalkstensindustrin.

 

Eftersom jag 1965 hade hand om sprängningen av Limhamnstunneln fick jag inblick i sprängning av kalkberg. Utförda provsprängningar i kalkbrotten i Limhamn visade att kalkberg var betydligt mera lättsprängt än t.ex. granit. I december 1998 hade jag uppdrag av Cementa i Slite på Gotland i samband med införandet av den nya laddningsförfarandet SME-systemet, detta infördes för produktionssprängning av kalkberg. Laddningen utfördes från en tankbil med personal från Nitro Nobel (Dyno). Det är således den senaste utvecklingen och dagens metod.

 

I kapitel 22 behandlas utvecklingen av dataprogram för bergsprängning. Det avser Skanskas utveckling från 60-talet till dagens tillämpning. Senaste bergsprängningsprogrammet ”BLASTEC” ger underlag för tekniska data och för kalkylering av kostnader för losshållning av berg.

Export av sprängteknik
I kapitel 23 behandlar Olle Brännmark ”Export av sprängteknik”. Olle Bännmark var under många år en ambassadör för marknadsföring av Skanska i världen. Det började med Genuaprojektet som jag själv ledde 1962-1963. Det framgår av artikeln att sedan 60-talet har Skanskas internationella uppdrag haft stark utveckling. Enligt årsredovisningen för 2005 var 80% av omsättningen utanför Sverige. Detta har inneburit 100000-tals sysselsatta personer i projekten och givit Svenska underleverantörer såsom ABB, Atlas Copco och Nitro Nobel (Dyno) stora leveranser av deras produkter. Det hela har gynnat som sagts hela AB Sverige.

BK- och AU3-möten
Resumé av 50 års deltagande i BK-möten enligt kapitel 24 ger en samlad bild från hårdmetallborrens införande till avancerade databorriggar. Det finns också medtaget något om framtidsaspekterna.

 

Engagemanget i standardarbetet är beskrivet i kapitel 25. De utarbetade och gällande fem standarderna är medtagna.

 

Enligt löfte kommer Christer Svensson, Sigicom, att senare ge en framtidsvy om hur kontrollen av vibrationer och övriga störningar från sprängningar i framtiden kommer att ske.

 

I kapitel 26 behandlas ventilation vid sprängning i tunnlar för Vattenfalls anläggningar.

Utbildning och rådgivning
Kapitel 27 gäller körkort för syneförrättare. I början av 90-talet uppmärksammade vi att besiktningar av fastigheter vid sprängning av konkurrenter inte följde de krav som fanns i vår utarbetade standard SS 4604860. Genom standardutskottet AU3 tog vi initiativet att certifiera syneförrättare genom statliga SVEDAC i Borås.

 

Efter något års utredande kom vi fram till att det inte var en framkomlig väg. Vi framförde då med standardgruppen AU3:s goda minne ett förslag om utbildning med praktiska prov för ”Körkort av syneförrättare”. Detta skedde i vår regi. Tyvärr har vi ännu inte fått någon institution att förestå utbildningen.

 

Den sprängtekniska utbildningen är behandlad i kapitel 28 av Micael Hermansson, Berg Utbildarna AB. Han har redogjort för kurser och krav som finns idag.

 

För framtiden behövs en bättre utbildning av bergsprängare och borrare. Eftersom medelåldern för dagens bergsprängare är hög behövs t.ex. en gymnasieutbildning där teori och praktik varieras för en föryngring inom kåren.

 

I kapitel 29 behandlas erfarenheter på skador på fastigheter, bestämmelser och rättsfall från vår SBUF-projekt för anvisningar för entreprenader så att de blir så säkra som möjligt.

 

Syftet med projektet var att ge vägledning för sprängning av skärningar och tunnlar för byggherrar, projektörer och entreprenörer. Detta har skett genom utdrag av min artikel i tidskriften Byggnadsindustrin nr 7 1995. Slutsatserna kan sägas gälla fortfarande.

 

Sista kapitlet är vårt 10-stegsprogram för tryggare sprängning.

 

Juridik, försäkringar och skadereglering
Juridik och försäkringar har juristen Jon Nyberg behandlat i kapitel 30. Han har i slutet av artikeln framhållit fördelen med att använda vår utarbetade Riskanalys för villabyggnad för mindre projekt. Detta för att underlätta försäkringsbolag att teckna sprängskadeförsäkring av t.ex. villabyggare.

 

När det gäller skadereglering finns det övrigt att önska. Detta framförallt när uppenbart skador uppstått i samband med sprängning och när det strikta ansvaret gäller. Trots detta fördröjer ofta parterna med deras försäkringsbolag en uppgörelse i godo med den skadelidande fastighetsägaren.

Fig 7 Fastighet Årsta
Fig 8 Höjning av sockel ca 30 cm

Ett typiskt sådant exempel från Södra Länken är en skada i ett hyreshus i Årsta från en tunnelsprängning med grundvattensänkning under huset. Skadorna är dokumenterade med videofilm och med nedfall av putsade tak, förskjutningar så dörrar ej går att öppna samt genom s.k. bomundersökningar. Från videofilmen, tagen den 1 februari 2001 har en kopia överlämnats till Södra Länkens projektledning.

 

Med anbudsförfarande har ett 10-tal miljoner i kostnader för återställande av huset framtagits. Trots detta, efter 5 år, fortsätter man med kostbara utredningar och jurister i ställer för att reglera skadan. Troligtvis avgörs skadan först i domstol i stället för att med en förlikning komma överens med fastighetsägaren. Detta senare fall blir i regel det bästa för alla inblandade parter.

Fig 9 Vattenskadad fastighet
Fig 10 Åtgärdad dränering mm.

För det intilliggande hyreshuset i Årsta blev det en brandkårsutryckning den 18 augusti 2000 för översvämning av vatten i källaren, utifrån det de då rikliga regnandet. Med fastighetsägaren och högste projektledaren för Södra Länken gjorde vi besiktning av huset. Orsaken till översvämningen konstaterades senare vara att injekteringsbetongen från tunneln trängt in i dräneringen och att avrinningen därmed stoppats och förorsakat översvämningen.

 

I detta fall var Vägverket snabb att åtgärda skadan. Entreprenör upphandlades för uppgrävning runt huset med nedläggning av nya dräneringsrör och en isolering mot grundmuren. Sedan har dräneringen fungerat.

 

Förhoppningsvis har man här även reglerat för vattenskadat material i källarutrymmen. Där är detta fall ett mönster på hur en skadereglering bör ske i framtiden.

 

I undersökningen för det andra hyreshuset den 1 februari 2001 är även dokumenterat att där har injekteringsbetongen trängt upp till jordytan. Detta har troligtvis skett även under huset och som ogynnsamt kan ha en lyftverkan på en grundplatta. Det kan kanske förklara sockelförändringar i höjdläge.

 

Framtidsvy
I kapitel 31 har Stig Olofsson, i samråd med Roger Holmberg (Dyno), gjort en framtidsvy vad vi kan räkna med för sprängämnen och tändmedel till kanske 200-års jubileet av Alfred Nobels första dynamit och sprängkapsel 1866, således om 50 år.

 

I och med denna sammanfattning är min ”Hemsida”, www.60-ars-utveckling.matpool.se, om 60 års sprängteknisk utveckling slutförd.

 

Jag hoppas att det skall inspirera till en framgångsrik utveckling av sprängtekniken även i fortsättningen i vårt land.

60 Års utveckling av sprängteknik

Från oljestål till datarigg [1945-2004]