Författare: Henry Sandström
För rensning av borrhål används blåsrör, som enligt bestämmelserna skall utföras av koppar, mässing eller plast. Järnrör får inte användas.För laddning av patronerat sprängämne användes laddkäppar av trä eller plast.Som framgår av tidigare redogörelse om Lindömetoden (OD-metoden), använde man tidigare tryckluftsdrivna laddapparater (fig 1). I och med att AN-sprängämnen (Ammoniumnitrat och olja) kom till användning under 60-talet, framställdes tryckluftsdrivna apparatkärl (fig 2). För pumpbara sprängämnen s.k. slurries eller emulitioner, medverkade jag i de första försöken, som gjordes den 13/5 1964 med ett sprängämne, som kallades reolit. Fullskaleförsöken gjordes vid ett stenbrott i Torskors, Karlskoga tillhörande Skanska.
På platsen deltog från sprängämnesfabriken i Gyttorp forskaren Björn Engbråten (fig 3), som framgår av bilden. Det var första gången i Sverige, som sprängämne pumpades i borrhålet. Reolit pumpades ner i borrhålet som bottenladdning och som pipladdning användes det svagaste AN-sprängämnet Anolit från säck. Det var ett kristalliniskt + AN. Sprängresultatet blev mycket bra, vilket dokumenterades i en rapport. Metoden förde jag in vid Skanskas stenbrott vid Åstorp Kalmaravdelningen under ledning av Erik Brorsson. Han hade fört in en ny borrningsmetod i samband med provsalvan som utfördes den 28 oktober 1965 Vid detta tillfälle hälldes ”Reolit” ner i bottenhålet som bottenladdning (fig 4) och Anolit som pipladdning. Av rapporten framgår hur bra sprängresultatet blev. Vad som särskilt fastnade i minnet är, att styckefallet från provsalvan blev så fint att stenbrottets disponent Godenius kunde gå på det sprängda berget från botten till toppen. Det var något han aldrig kunnat göra tidigare. Samma laddningsmetod kom att användas med bra ekonomiskt resultat vid Åstorp i ca 10 år tills skärpta krav kom till stånd vad gällde störningen på alltför närliggande fastigheter. Vid de stora sprängningarna för grundläggning av Huddinge sjukhus och Uddcom/Verkö i Karlskrona användes samma laddningsmetod. Under avsnitt ”Projekt” kommer dessa projekt, att närmare beskrivas.
Så sent som dec. -98 hade jag uppdrag åt Cementa i Slite. Därvid erfor jag hur laddningsförfarandet SME-systemet hade utvecklats till dags datum. För produktionssprängning av kalkberg för cementtillverkningen upplevde jag sprängning av tre salvor. För de färdigborrade salvorna kom en stor tankbil (fig 5) tillhörande Nitro Nobel (Dyno) med personal för laddning av salvorna. Det skedde under snösmältning. De utför på entreprenad laddning och sprängning efter ett kilopris på sprängämnet. Först på arbetsplatsen blir blandningen i tanken aktiverad med ett ämne, som först då gör det till ett explosivt sprängämne.
Detta ur säkerhetssynpunkt. De tre salvorna vid kalkbrottet följde jag upp med videokamera. Efter vad senare erfarit, utföll sprängningarna med gott resultat. Vid de nu pågående tunnelsprängningarna av NCC och Selmer vid Södra länken har liknande metod införts (SSE-systemet) under senaste tid (fig 6). Den tidigare nämnde Björn Engbåten från Reolitförsöken 1964 står som uppfinnare för laddningssystemet. Således är cirkeln sluten efter 35 år. Vad som framgår av informationen från dessa sprängningar, där hela hålen ( 48 mm) fylls med sprängämne, så får man räkna med så högt som ca 2 kg per m3 berg. Oklart är hur man löser kraven på slätheten på tunnelkonturen. Det gäller hålen närmast konturen med tanke på att ett fulladdat hål (diam. 48mm) ger en skadezon av minst 2 m. Enligt uppgift så kan laddningskoncentrationen hålen närmast konturen 0,9 kg/m och för konturhålen reduceras i laddmetoden till 0.35 kg/m motsvarande guritrör 0.2 kg/m. Därvid gäller det att ha en sammanhängande laddning för att undvika sprängavbrott.
